Paintyourlife

Hej! Jag har inte skrivit här på flera år nu. Men nu tänkte jag att jag ska skriva ett sista inlägg, ett sista inlägg som bevisar att fastän man har psykisk ohälsa och tror att det aldrig kommer att bli bra så finns det hopp. För det är exakt vad som har skett mig, livet leker just nu men för ca 5 år sedan trodde jag att jag skulle må dåligt resten av livet. Så om någon skulle snubbla över bloggen och känner så som jag gjorde, vill jag med detta inlägg säga att det blir bra till slut.

 

När jag började skriva i bloggen hade jag innan det haft en ätstörning, jag slutade äta och tränade konstant, jag gick ut och joggade så fort jag hade stoppat något i munnen även om det så bara var ett tuggummi. Till slut upptäcktes detta av mina föräldrar och de skickade mig till läkare som kostaterade att jag hade en ätstörning och behandlingen påbörjades. Jag fick inte gå ut några längre sträckot, mina föräldrar behövde se mig så de visste vad jag gjorde, så jag var verkligen övervakad. Jag hade ångest på hög nivå och många utbrott fick jag. Detta var under ett sommarlov, men till slut blev jag frisk. Än idag har jag dock svårigheter att acceptera min kropp som den är och önskar många gånger att jag kunde få tillbaka ätstörningen så jag kan bli smal igen. Men jag kämpar med att gå ner i vikt nu när jag väger 20 kg för mycket än jag ska. 

 

När jag började med bloggen mådde jag dåligt, jag hade förmodligen en depression som jag haft sedan jag var 12 men aldrig fick ordentlig hjälp för trots att jag träffade en psykolog i 5 års tid. Men hon kunde inte hjälpa mig utan avfärdade nästan allt jag sa, så länge jag inte tänkte på självmord så var det lugnt. Jag tror att det var just det som gjorde att det tog så lång tid innan jag sökte hjälp för min depression, även om jag då till slut hade dessa självmordstankar varenda dag. Inte för att jag tänkte göra det men jag ville, men vågade inte. Jag tänkte jämt "Nej, men idag har jag haft en liten stund där jag inte mått dåligt så depression kan det inte vara och det finns ingen som kan hjälpa mig". Psykologen på BUP hade krossat mitt förtroende på hjälp, jag tänkte att om inte hon kunde hjälpa mig trots att jag gick dit i 5 hela år så kunde ingen annan det. Jag minns också att när jag slutade gå på ätstörningsenheten när jag blev friskförklarad så grät jag för att jag ville fortsätta gå hos den kuratorn jag hade där, jag ville inte tillbaka till BUP. 

 

Men till slut mådde jag så dåligt att jag började skada mig själv, på flera olika sätt. Bland annat skar jag mig på armar och ben och sedan för att slippa vara ensam tog jag kontakt med killar på nätet som jag sedan åkte hem till och låg med. Jag tänkte att åka hem till okända killar för att ha sex med dom och göra någon nytta, göra dom tillfredsställda, var bättre än att vara ensam hemma med alla demoner i hvuvudet. Första gångerna kändes det faktiskt bra, jag var glad över att någon ens tyckte jag såg bra ut, att någon ens kunde tänka sig att ha sex med mig. Så jag har nog legat med ett antal i mitt liv, det är ingenting jag är glad över utan jag skäms så mycket att jag har förträngt det ur mitt huvud. Jag har förträngt antalet och förträngt så mycket som möjligt av dom minnerna. 
När jag sedan hade gjort det ett antal gånger fick det mig bara att må dåligt, men jag ansåg fortfarande att det dåliga måendet var bättre än den andra psykiska smärtan jag hade när jag var ensam. Så jag fortsatte, jag till och med videocamade med män, äldre män, för att trycka ner mig ännu mer, för att få dessa skamkänslor så att jag slapp den andra psykiska smärtan. En gång fick jag till och med betalt, jag kände mig som en prostituerad och skammen sköljde över mig. Jag grät hela vägen hem, men ändå fortsatte jag. 

 

Efter en lång tid vågade jag söka hjälp, jag fick vänta på att få en tid och jag minns att flera gånger ville jag åka in till psykakuten för att jag hade sådan hemsk ångest och ville inte leva mer. Jag var livrädd att mitt liv för alltid skulle se ut sådär, men jag vågade inte berätta för mina föräldrar att jag behövde åka till psykakuten, så jag skadade mig själv för att lindra ångesten. Jag använde sex för att lindra ångesten, då fokuserade jag på en annan smärta än den jag hade innan och den var lättare på något sätt att hantera. Det var inte samma slags ångest. Jag tänkte flera gånger att jag önskade att jag kunde dö snart, jag tänkte till och med i gymnasiet, i sista året att jag skulle ta livet av mig efter studenten. Men jag vågade aldrig, det fanns ändå något slags hopp kvar.

 

Men till slut fick jag en tid till en kurator på vuxenpsykiatrin och i början skämdes jag så otroligt över att berätta allt, jag skrev inte ens i bloggen om vad jag gjorde för att lindra ångesten. Jag kallade skadandet för det. Det tog ett tag innan jag kunde sluta men det gick till slut, efter ca 1 år var jag friskförklarad. Resan dit var inte lätt, men det var inte omöjligt även om det kändes så de flesta gångerna. Sedan var jag frisk ganska länge, ganska många år, innan jag blev utmattad på jobbet.

 

Jag arbetade sedan på en kundtjänst och min sociala ångest var nästan som bortblåst, men efter att ha jobbat där i ett och ett halvt år så fick jag ångest så fort jag skulle till jobbet. Jag grät varje morgon jag skulle dit, inte för att jag tyckte någon var elak men jag orkade inte arbeta, jag kände mig så slut och jag var trött på mitt jobb. Jag gjorde samma saker varje dag och allt kändes så tråkigt, jag trivdes inte med mina arbetsuppgifter. Jag bokade tid till en ny kurator på vårdcentralen, hon sa att även hon känner ibland att hon inte vill till jobbet men att det gpår över. Hon avfärdade mitt problem, hon tyckte inte att det var så farligt, jag skulle vara glad över att jag hade ett jobb tyckte hon. Det forsatte ett halvår till, all min energi var slut, jag kände mig trött konstant, ville sova hela tiden och orkade ingenting. Grät varje dag när jag åkte tåget till jobbet, grät så fort jag kom dit och sprnag in på toan för att gråta ifred. Min teamlöedare kände att något var på tok då jag inte längre var så engagerad i jobbet, jag hoppades nästan att jag skulle få sparken. Jag ville inte vara där. 

En dag ringde min plastsyster mig och sa att en lägenhet under henne var till salu, jag ville flytta, flytta från hålan jag var uppväxt i och byta jobb. Jag sökte jobb som en galning och fick en intervju-tid på ett kundtjänstföretag men kände att jag inte ville tillbaka till yrket. Jag sökte jobb som vårdbiträde, fick gå på intervju. Jag fick jobbet! Jag var orolig från start, jag som var så blyg. Men jag flyttade dit, min pojkvän jag träffat via nätet flyttade in och vi blev sambos. Jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb där jag inte trivdes och började jobbet som vårdbiträde. Första intrroduktionsdagarna grät jag när jag kom hem, tänkte att jag aldrig klarra detta. Jag är för blyg, jag vågar inte, är fortfarande lite rädd för människor. Sambon peppade mig och sa att jag var tvungen att ge det en chans, han skjutsade dit mig varje dag. Till slut blev det bättre. 

 

Idag, två och ett halvt år senare bor vi kvar här, fortfarande sambos och jag jobbar kvar som vårdbiträde och studerar till undersköterska. Jag har utvecklats så enormt som person, idag har jag nästan inga som helst problem med att prata och på jobbet pratar jag med alla och vi skrattar och har kul. Jag är inte alls lika blyg som innan. Jag mår bra, lite stressad över alla prov jag snart ska ha i dom kurser jag läser men jag har kommit långt. Jag har inte längre problem med att ha sex, det hade jag innan, efter att ha använt sex som skadebeteende så ville jag inte ha sex mer men nu vill jag, men inte med vem som helst som förut, jag vill älska med min sambo. Jag kan älska med min sambo och må bra, jag får inte tillbaka några flashbacks längre och jag älskar livet! Om ni någon gång skulle känna igen er i det jag skrev ovan, så vet jag att ni alla kommer att komma hit dit där jag är nu. Hade jag fått se in i framtiden då, hade jag aldrig trott detta men jo, jag är nu frisk, har sambo, har jobb jag älskar och allt känns bra. Tro på er och det viktigaste av allt: Sök hjälp så fort ni mår dåligt, sök i tid, låt det inte gå så långt som jag gjorde för det var ett rent helvete att ta sig upp ur allting! Var inte rädda för att söka hjälp, jag trodde aldrig någon skulle kunna hjälpa mig, men försök, ge det en chans och byt psykolog om ni inte trivs med den ni har! Att må bra har alla rätt till, kom ihåg det!