Det blir bättre

Hej! Jag har inte skrivit här på flera år nu. Men nu tänkte jag att jag ska skriva ett sista inlägg, ett sista inlägg som bevisar att fastän man har psykisk ohälsa och tror att det aldrig kommer att bli bra så finns det hopp. För det är exakt vad som har skett mig, livet leker just nu men för ca 5 år sedan trodde jag att jag skulle må dåligt resten av livet. Så om någon skulle snubbla över bloggen och känner så som jag gjorde, vill jag med detta inlägg säga att det blir bra till slut.
 
När jag började skriva i bloggen hade jag innan det haft en ätstörning, jag slutade äta och tränade konstant, jag gick ut och joggade så fort jag hade stoppat något i munnen även om det så bara var ett tuggummi. Till slut upptäcktes detta av mina föräldrar och de skickade mig till läkare som kostaterade att jag hade en ätstörning och behandlingen påbörjades. Jag fick inte gå ut några längre sträckot, mina föräldrar behövde se mig så de visste vad jag gjorde, så jag var verkligen övervakad. Jag hade ångest på hög nivå och många utbrott fick jag. Detta var under ett sommarlov, men till slut blev jag frisk. Än idag har jag dock svårigheter att acceptera min kropp som den är och önskar många gånger att jag kunde få tillbaka ätstörningen så jag kan bli smal igen. Men jag kämpar med att gå ner i vikt nu när jag väger 20 kg för mycket än jag ska. 
 
När jag började med bloggen mådde jag dåligt, jag hade förmodligen en depression som jag haft sedan jag var 12 men aldrig fick ordentlig hjälp för trots att jag träffade en psykolog i 5 års tid. Men hon kunde inte hjälpa mig utan avfärdade nästan allt jag sa, så länge jag inte tänkte på självmord så var det lugnt. Jag tror att det var just det som gjorde att det tog så lång tid innan jag sökte hjälp för min depression, även om jag då till slut hade dessa självmordstankar varenda dag. Inte för att jag tänkte göra det men jag ville, men vågade inte. Jag tänkte jämt "Nej, men idag har jag haft en liten stund där jag inte mått dåligt så depression kan det inte vara och det finns ingen som kan hjälpa mig". Psykologen på BUP hade krossat mitt förtroende på hjälp, jag tänkte att om inte hon kunde hjälpa mig trots att jag gick dit i 5 hela år så kunde ingen annan det. Jag minns också att när jag slutade gå på ätstörningsenheten när jag blev friskförklarad så grät jag för att jag ville fortsätta gå hos den kuratorn jag hade där, jag ville inte tillbaka till BUP. 
 
Men till slut mådde jag så dåligt att jag började skada mig själv, på flera olika sätt. Bland annat skar jag mig på armar och ben och sedan för att slippa vara ensam tog jag kontakt med killar på nätet som jag sedan åkte hem till och låg med. Jag tänkte att åka hem till okända killar för att ha sex med dom och göra någon nytta, göra dom tillfredsställda, var bättre än att vara ensam hemma med alla demoner i hvuvudet. Första gångerna kändes det faktiskt bra, jag var glad över att någon ens tyckte jag såg bra ut, att någon ens kunde tänka sig att ha sex med mig. Så jag har nog legat med ett antal i mitt liv, det är ingenting jag är glad över utan jag skäms så mycket att jag har förträngt det ur mitt huvud. Jag har förträngt antalet och förträngt så mycket som möjligt av dom minnerna. 
När jag sedan hade gjort det ett antal gånger fick det mig bara att må dåligt, men jag ansåg fortfarande att det dåliga måendet var bättre än den andra psykiska smärtan jag hade när jag var ensam. Så jag fortsatte, jag till och med videocamade med män, äldre män, för att trycka ner mig ännu mer, för att få dessa skamkänslor så att jag slapp den andra psykiska smärtan. En gång fick jag till och med betalt, jag kände mig som en prostituerad och skammen sköljde över mig. Jag grät hela vägen hem, men ändå fortsatte jag. 
 
Efter en lång tid vågade jag söka hjälp, jag fick vänta på att få en tid och jag minns att flera gånger ville jag åka in till psykakuten för att jag hade sådan hemsk ångest och ville inte leva mer. Jag var livrädd att mitt liv för alltid skulle se ut sådär, men jag vågade inte berätta för mina föräldrar att jag behövde åka till psykakuten, så jag skadade mig själv för att lindra ångesten. Jag använde sex för att lindra ångesten, då fokuserade jag på en annan smärta än den jag hade innan och den var lättare på något sätt att hantera. Det var inte samma slags ångest. Jag tänkte flera gånger att jag önskade att jag kunde dö snart, jag tänkte till och med i gymnasiet, i sista året att jag skulle ta livet av mig efter studenten. Men jag vågade aldrig, det fanns ändå något slags hopp kvar.
 
Men till slut fick jag en tid till en kurator på vuxenpsykiatrin och i början skämdes jag så otroligt över att berätta allt, jag skrev inte ens i bloggen om vad jag gjorde för att lindra ångesten. Jag kallade skadandet för det. Det tog ett tag innan jag kunde sluta men det gick till slut, efter ca 1 år var jag friskförklarad. Resan dit var inte lätt, men det var inte omöjligt även om det kändes så de flesta gångerna. Sedan var jag frisk ganska länge, ganska många år, innan jag blev utmattad på jobbet.
 
Jag arbetade sedan på en kundtjänst och min sociala ångest var nästan som bortblåst, men efter att ha jobbat där i ett och ett halvt år så fick jag ångest så fort jag skulle till jobbet. Jag grät varje morgon jag skulle dit, inte för att jag tyckte någon var elak men jag orkade inte arbeta, jag kände mig så slut och jag var trött på mitt jobb. Jag gjorde samma saker varje dag och allt kändes så tråkigt, jag trivdes inte med mina arbetsuppgifter. Jag bokade tid till en ny kurator på vårdcentralen, hon sa att även hon känner ibland att hon inte vill till jobbet men att det gpår över. Hon avfärdade mitt problem, hon tyckte inte att det var så farligt, jag skulle vara glad över att jag hade ett jobb tyckte hon. Det forsatte ett halvår till, all min energi var slut, jag kände mig trött konstant, ville sova hela tiden och orkade ingenting. Grät varje dag när jag åkte tåget till jobbet, grät så fort jag kom dit och sprnag in på toan för att gråta ifred. Min teamlöedare kände att något var på tok då jag inte längre var så engagerad i jobbet, jag hoppades nästan att jag skulle få sparken. Jag ville inte vara där. 
En dag ringde min plastsyster mig och sa att en lägenhet under henne var till salu, jag ville flytta, flytta från hålan jag var uppväxt i och byta jobb. Jag sökte jobb som en galning och fick en intervju-tid på ett kundtjänstföretag men kände att jag inte ville tillbaka till yrket. Jag sökte jobb som vårdbiträde, fick gå på intervju. Jag fick jobbet! Jag var orolig från start, jag som var så blyg. Men jag flyttade dit, min pojkvän jag träffat via nätet flyttade in och vi blev sambos. Jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb där jag inte trivdes och började jobbet som vårdbiträde. Första intrroduktionsdagarna grät jag när jag kom hem, tänkte att jag aldrig klarra detta. Jag är för blyg, jag vågar inte, är fortfarande lite rädd för människor. Sambon peppade mig och sa att jag var tvungen att ge det en chans, han skjutsade dit mig varje dag. Till slut blev det bättre. 
 
Idag, två och ett halvt år senare bor vi kvar här, fortfarande sambos och jag jobbar kvar som vårdbiträde och studerar till undersköterska. Jag har utvecklats så enormt som person, idag har jag nästan inga som helst problem med att prata och på jobbet pratar jag med alla och vi skrattar och har kul. Jag är inte alls lika blyg som innan. Jag mår bra, lite stressad över alla prov jag snart ska ha i dom kurser jag läser men jag har kommit långt. Jag har inte längre problem med att ha sex, det hade jag innan, efter att ha använt sex som skadebeteende så ville jag inte ha sex mer men nu vill jag, men inte med vem som helst som förut, jag vill älska med min sambo. Jag kan älska med min sambo och må bra, jag får inte tillbaka några flashbacks längre och jag älskar livet! Om ni någon gång skulle känna igen er i det jag skrev ovan, så vet jag att ni alla kommer att komma hit dit där jag är nu. Hade jag fått se in i framtiden då, hade jag aldrig trott detta men jo, jag är nu frisk, har sambo, har jobb jag älskar och allt känns bra. Tro på er och det viktigaste av allt: Sök hjälp så fort ni mår dåligt, sök i tid, låt det inte gå så långt som jag gjorde för det var ett rent helvete att ta sig upp ur allting! Var inte rädda för att söka hjälp, jag trodde aldrig någon skulle kunna hjälpa mig, men försök, ge det en chans och byt psykolog om ni inte trivs med den ni har! Att må bra har alla rätt till, kom ihåg det!

minnen

Såg en bild på några sår och så hade personen skrivit att han mådde dåligt. Oj så jag kunde känna igen mig från förr! Det hela drog faktiskt upp hemska minnen om min depression jag hade förut. Kunde för ett ögonblick känna igen lite de där deppiga tankarna. Sådant är fortfarande lite jobbigt för mig. Jag tränger ju undan mitt förflutna, för jag vill inte komma ihåg. Nu vill jag vara stark och positiv. 
 
En kille jag är/var intresserad av visade sig inte vara lika intresserad av mig så jag tröck undan alla känslor för honom och nu är vi inte alls så nära varandra som vi då var. Varför i helvete kan jag inte ha vänner? :S Så irriterande. -.- Skaffade nytt kontantkort och allt för att få prata med honom i timmar på dagarna men nu hör ingen av oss längre typ. Känns så värdelöst. Så lär väl inte träffas heller säkert. Allt har ju blivit så konstigt med det här nu.

Hur jag nu är 100 % frisk!

Sådär, har suttit och läst lite i min blogg. Mycket minnen, både dåliga och bra. Men nu är mitt liv bra, läste på några inlägg där jag undrade om jag någonsin kommer att må bra och ja, för det gör jag nu! :D
 
Jag har körkort, jag har ett jobb och jag trivs med mitt liv. Det känns helt underbart! :) Jag är inte heller rädd för människor längre, jag är inte deprimerad och jag har inte skadat mig på länge. Tror det var ca ett halv år sedan jag skadade mig sist. Det känns så ksönt att vara frsik! :D Visst, vissa vanor som att vika ut har jag väl fallit tillbaka i ibland, men nu vet jag att jag är fin som jag är. Jag behöver ingen sådan bekräftelse mer. Kanske hänt lite då och då, det började ju ändå för så många år sedan så ibland får man ju återfall. Men det är något jag kämpar emot riktigt hårt, så det går bra. :)
 
Men nu har jag som sagt ett jobb och körkort, tänk att jag år 2011 sa att det kommer ta år innan jag orkar skaffa körkort, men jag blev frisk från min depression och nu har jag ju körkort bara ett år efter! :D Blev ju helt frisk sommaren 2012, nu njuter jag bara av livet och gud så underbart det är!

Snart körkort

Hej! Haha, jag har inte bloggat på super länge! :o Men jag har inte haft någon lust heller så, haha. Är i full gång nu och pluggar till körkort, förhoppningsvis får jag det i veckan! :D Ska nämligen ha körkortsproven då. :) Imorgon ska jag ha teoriprovet och på torsdag körprovet. Önska mig lycka till! :o 
 
Förutom att plugga till körkortet har jag haft fullt upp med att söka jobb, och nu ska jag börja söka praktiker också. Jag hoppas verkligen jag får något snart inom kort. :) Men men, det får vi väl se. 
 
Nu har det kommit massa snö också, så mysigt! :D Jag älskar jultiderna, det är så mysigt med all snö och all fin julpynt. :D Haha nu ska jag plugga lite, får se när jag nästa gång uppdaterar. :P

Bloggat dåligt

Hej! :) Det har hänt massor sedan sist jag bloggade. Jag har blivit arbetslös, A gjorde slut samma vecka och kom inte in på komvux. Men nu har jag tagit nya tag! :) Ska på två, eventuellt tre jobbintervjuer nästa vecka. :) Har kommit över A rätt så bra, vet ju själv att det nog tyvärr inte hade fungerat i längden och dessutom behöver jag lägga energin på mig själv nu till att hitta ett jobb och sådär. Vet inte säkert vad jag vill jobba med i framtiden men först och främst ska jag hitta nytt jobb iaf. 
 
Har också kommit lite längre i teorin nu när det gäller körkort. :D Har faktiskt kommit enda till Fas C nu. :D Eller ja, jag ska precis börja på Fas C. :) Men det känns skönt. :) Skriver väl antagligen mer typ om några dagar eller så. :P Har inte världens blogglust just nu och ingenting att skriva av mig. :)

Så glad!

Jag känner mig så glad idag! :D Har beställt hem lite piercingsmycken och lite kläder från bonprix.se också. :) Imorgon blir det att ringa till sjukan och ändra så jag får tid för inläggning innan min undersökning av min tarm. Blä, hoppas jag slipper dricka massa laxeringsmedel, allt kommer ju ändå upp efter några minuter. o_o
 
Jag känner verkligen hur underbart det är att vara helt frisk! :D Minns inte när senast jag mådde såhär bra! :) Nu kan jag äntligen njuta av sommaren vilket jag nog inte har gjort på ca 5 år. Så det är en otrolig lättnad. :) Känner mig så frisk. :D Jag blir liksom inte ledsen för minsta lilla längre och känner inte att min värld går under om det händer något som gör mig ledsen, jag känner mig stark nu. :) Jag känner att jag klarar allt. Jag känner mig på något sätt fri. :) Jag behöver inte oroa mig för att vara ensam och jag behöver inte vara orolig för min framtid för nu ser jag ljuset igen, jag befinner mig i ljuset. Det är så otroligt skönt!
 
Dessutom har jag hittat ett nytt intresse! :D Jag har köpt lite pärlor och gjort en massa armband. Det är roligt. :D Plus att man kan ju faktiskt använda dem. :D För första gången på flera år kan jag säga att jag mår bra, jätte bra! :)
 
    
 
 

På väg mot ljuset

Jag är nu på väg mot rätt håll, på väg mot ljuset. Jag planerar och ger idéer till ensamma dagar och försöker hålla mig sysselsatt och jag har lärt mig kontrollera min ensamma och ledsna stunder nu. Jag går faktiskt inte hos kuratorn längre. :) Jag försöker se på roliga filmer, skippa drama och bara få vara glad. Jag läser inga sorgliga, hemska böcker utan glada böcker, jag gör inget jag mår dåligt av och håller mig borta från sådant som jag vet som gör mig ledsen. Det går faktiskt ganska bra. :) Tittade nyss på en romantisk drama, känner mig lite svag nu i efterhand. Jag känner att jag fortfarande inte riktigt är redo för sådana filmer, inga sådana sorgliga och ledsna jag själv kan relatera till. Jag blev lite rädd, är på g med en kille nu, eller ja, vi är väl typ på g. :) Men ska se n rolig film ikväll. :) Jag måste fortfarande jobba med mig själv, hålla mig kvar på spåret jag står på nu, men jag vet att jag ska klara det. Jag är inte längre rädd för ensamheten och jag har svar på varför den så ofta finns där vilket underlättar då jag slipper gå runt och grubbla på det. :)
 
Jag har äntligen framtidsdrömmar nu, drömmar jag faktiskt kan nå och ser framemot och som jag vill kämpa mot. :) Jag har rest mig upp, och kan stå på egna ben nu. Jag kan äntligen styra mig själv åt den riktning jag vill, jag kan äntligen påverka mig själv igen. Jag är uppe ur depressionen helt, jag är frisk. Jag är på väg mot nya mål, även om de flesta är kortsiktiga, men det är nog så jag fungerar bäst. :) Jag måste planera och ha kortsiktiga mål för att inte tappa fokus och tappa balansen och ramla ner. Jag ser framemot att jobba med mig själv, att stå på helt egna ben som jag inte gjort på några år. :)

Snart semester

Usch, jag har snart en månads semester! :( Ja, det är verkligen usch! Får lite smmåpanik när jag tänker på det, för ingen kommer typ kunna ses och då ska jag sitta inne på mitt rum i värmen och vara osocial och deppig. För jag vill göra något med någon annan men det är ingen som kan ses ju. :/ Eller jo men liksom inte ofta och det är ju det jag vill. Jag menar vad fan ska jag göra resten av veckorna om jag i några dagar träffar en kompis? Sen då? Fan så jävla hemskt alltihop. Trodde det var på väg att vända nu men nej, allt studsar ju bara tillbaka igen och snart är jag väl inne på en tredje depression. Jag orkar verkligen inte! :( Vill må bra nu för en gångs skull.

Fan livet skiter ju sig totalt, känns ju som om det knappt är någon mening med det här.

Ensam o utanför

Gud så ensam jag känner mig, och så utanför! Känns verkligen som om ingen bryr sig om mig på riktigt, förutom min familj. Hade jag typ flyttat långt bort eller åkt iväg typ en månad hade inte ens någon saknat mig. Så känns det i alla fall. :o Och fick värsta feta dissen i tisdags. :/ Fan vad ensamt allt känns, djuren är fan de enda som ser mig på rktigt, det känns verkligen så.

Jag vet inte längre

Hej bloggen! Idag, eller de senaste dagarna har jag känt mig besviken och förvirrad. Han jag börjat prata med har inte hört av sig så mycket. :( Och det känns som vi inte har tillräckligt med saker gemensamt så man vet nte riktigt vad man ska prata om. :/ Fan, det är alltid det här som händer för mig förr eller senare? Varför är det så? vet jag inte hur man är social eller vrför blir det alltid så att man till slut bara pratar om samma saker hela tiden? Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller tro. Om jag ska gå tillbaka till det gamla vanliga, leta tröst där jag inte alls får det men ändå slipper känna mig så ensam eller fortsätta på egen hand med min ensamhet.
Ska jag åka till R och riskera att bli ledsen eller ska jag inte? Jag slipper ändå vara ensam.

Jag vet inte längre hur jag ska hantera allt, jag tillåter mig aldrig njuta av bra tider för jag vet att de ändå alltid tar slut. Jag vågar inte lita på folk, vågar inte tro på dem eller ens mig själv. Jag är alltid rädd för ett baklag, för att jag ska slås ned av någonting. Har börjat tänka lite på förra sommaren igen och på patrik. Hur illa han behandlade mig, men hur mycket jag kan sakna de fina sakerna man fick höra ibland.

Jag vet inte längre var jag är på väg, var jag är eller var jag står.

Det ljusnar

Hej! Har varit otroligt dålig på att uppdatera men det gör inget, använder ju mest bloggen för att skriva av mig. :) Just nu börjar mitt liv faktiskt ljusna en aning, det är bara hoppas på att det håller i sig för jag är så otroligt rädd för att börja falla ner i mörkret igen. Även om jag har varit nere på botten två gånger i mitt liv så är jag ändå rädd, för jag vill få må bra nu. Det borde faktiskt vara min tur. :)

Har bestämt mig för att inte träffa folk som får mig att må dåligt, hur ensam och ledsen jag än känner mig. Det spelar ingen roll om jag ligger hemma med världens ångest men jag ska inte träffa dom, för jag vet att det kan sluta riktigt illa ut. Och det började redan nästan spåra ur lite det hela, så det är bäst att hålla sig borta från dem människorna. I så fall finns det bättre sätt att bli av med ångesten. Förresten har det fått mig att vilja ta avstånd ett tag från det hela, bara för att det aldrig har betytt något och bara varit ett sätt att få bort ensamheten. Jag förknippar det med dåliga saker, det tar nog ett tag innan jag kan göra det igen, fast rätt och med rätt person.

Jag har i alla fall träffat en trevlig person, eller vi har bara pratat men ni förstår vad jag menar. :) Känns bra, kanske det lett min ljusning, eller det har det. Ibland saknar jag dock förra sommaren, saknar stundena med honom lite, även fast han drog ner mig djupre in i depressionen och fick mig att vilja försvinna för gott. Ibland förstår jag inte mina egna känslor, hur man kan sakna någon eller något en person har sagt fastän personen fick en att må så dåligt man bara kan må och såra en djupt.

Igår tittade jag på euro vision song contest, otroligt att Sverige vann! :o Det trodde jag ldrig, men gud så kul! :D Stort grattis till Loreen och alla andra bakom hennes framträdande och låten. :)

Jag faller

Var hos V igår, åkte hem idag vid 8. Vr bättre än o sitta hemma hela helgen. :) Fick jag ju några timmar att gå. Det som gick så bra förra helgen men nu har jag typ redan tappat det. :( Och kommer vara själv flera helger i rad nu. :( Åh, mitt liv är så jävla drygt! Så fort jag behöver lite tur så får jag bara otur! När är det min tur att få något bra här i livet? När är det min tur att njuta av att leva igen? Det är som om det finns någon högre makt som straffar mig för något eller bara leker med mina känslor. När vänder vinden? När kan jag få börja känna den i nacken istället för att den slår mig i ansiktet?

Jag vågar snart inte länge fråga om någon kan ses för det gör så ont varje gång någon inte kan. :( Och det är sällan någon kan. Alla negativa besked känns som slag i magen på mig, som om jag är på väg att resa mig upp men blir knuffad ner på marken igen. Jag tror jag faller ner och jag är inte ens säker på om jag får hjälp, om jag klarar det den här gången. Mina sår hinner inta läka klart innan nästa bildas. Jag har det svårt nu, det är svårt att våga andas, att våga leva när allt verkar rasa ner, när hoppet hela tiden slås ner.

Träna och läsa bok

Så fort jag skriver T i rubriken där kommer det förslag "Träffa C i helgen". :( Om livet ändå vore så trevligt fortfarande. :( Fast jag har inte tänkt på honom så mycket nu, mest R eller patrik. :( Fyfan för dne skiten, hoppas han inte gör om samma sak mot hans nuvarande. :/ Haha ja, jag kollade upp honom på fb och snacka om att jag fick typ hjärtklapp och blev helt ångestfylld typ. :o Nej, den skithögen vill man bara slänga i soporna, om man ändå kunde göra det med minnen. :o Slänga iväg de hemskaste minnena man inte vill ha kvar längre. Nej fyfan vilket svn, lögnhals och djurplågare som skjuter ihjäl sin egen katt och manipulerar sin tjej/sitt ragg. fyfan för sådana svin! :o

Men men, som rubriken lyder blir det täning för mig imorgon. Lovade kuratorn, och mig själv att jag måste ta tag i mitt liv på allvar och inte luras åt att träffa folk jag helst vill glömma bara för att slippa vara ensam. R är ju den senaste man vill glömma, undrar om han vet att jag har blogg. :o Hoppas inte och hoppas han inte läser min, men dte tor jag knappast. Det var ju bara en sak han ville åt verkade det som, så varför skulle han? Men åter till ämne - imorgon blir det spinning klockan 09.30 i en timme. :) Härligt, få bort lite kallorier, speciellt efter pizzan. Fan blir så jävla taggad på att gå ner i vikt men sedan på räningspassen orkar man knappt träna. :o Måste prova på fler träningspass så jag varierar mig mer. :)

Ännu en god sak jag har gjort är att jag har läst i en bok i några timmar. :) Det också för att försöka få in det som rutin så att jag får in rutiner när jag är ensam och har egentid så jag slipper sitta och böla vid facebook och se vad hur jävla lyckliga alla andra är. Fast de är inte lyckliga men det är ju klart, man önskar ju alltid att man hade deras liv istället för sitt eget. Facebook är hemskt, får ju nästan ångest när man kikar in där på helgerna när man sitter ensam hemma och har tråkigt. :o Men får behålla mitt konto för att skriv mer med A, det är det värt. :) Haha, hoppas han blev glad nu. xD

Nu känner jag mig duktig som skrivit så mycket så nu ska jag försöa få ihop någon ny dikt igen tror jag. :) Eller fortsätta läsa, det lockar mest just nu faktiskt. Sysselsatt ska jag vara! Får se hur denna helg går för sig. :) Nästa blir betydligt bättre, slipper alla bekymmer och deffinitivt att vara själv. Ska träffa V, bara en sak han vill men jag är på så länge jag slipper vara själv som sagt och är ändå okej med det, har ändå inga känslor för honom eller så så jag blir inte sårad. :) Och det är väl bättre än att vara hemma och gråta ögonen ur sig och känna att huvudet ska explodera av smärta en hel helg?
Btw, ska övningsköra i helgen också!


så trött på allt

Ännu en dålig dag. Suttit hemma hela tiden och bara suttit vid datorn och glott. Haft skit tråkigt. Orkar inte låtsas vara glad mer snart, för jag är inte det. Men jag försöker så länge till jag kan.

Jag är så jävla trött på falska människor och människor som låtsas bry sig om mig men inte bryr sig ett jävla piss. Som inte ens försöker hålla kontakten, jag vet att jag inte varit bra på det hela tiden heller men har mått riktigt uselt. Men nu försöker jag så gott jag kan men vet ni vad? Det är fan i mig inte många som bryr sig ett jävlaste skit. Ni säger att ni bryr er men fan så falska ni är! Folk "glömmer" att säga till att vi visst kunde ses även om personen kanske smsat mig nästan varje dag. Hur jävla kul är det liksom. Tack för att ni bryr er. Är så jävla trött på allt. Ska jag behöva lida för att ni inte bryr er egentligen? Nej, det tyker inte jag. Och inte fan ska jag behöva lida för att folk bara utnyttjar mig heller. Eller är jag ine värd mer än såhär? Går inte en dag utan att tårarna rinner ner och jag vet inte hur länge jag verkligen orkar det här, tyvärr.

förbannad och ledsen

Jag känner mig sjukt förbannad och ledsen! Känner mig så utnyttjad. :/ Är trött på alla idioter som finns i den här världen.

Fattar inte varför

Har börjat sakna dig, jag vet inte ens varför, du var en skitstövel, lögnare. Varför saknar man personer som man inte ens mådde bra av? :S Fattar inte, har börjat sakna P en del. Kanske det fina vädret som påminner om honom? Vet inte vad det är, men saknar honom ibland. Speciellt då jag känner mig ensam.

Usch, önskar någon fanns där nu för mig men det är ingen som eller hör mig. Var är alla när man behöver de som mest?

-

Vill bara bort, nu. Dö alltihop!

5 april

Jag kom hem från jobbet för ca 25 min sedan. och jag mår redan dåligt. Bra start på ledigheten liksom! Ska försöka sova tror jag så att jag slipper känna något, bättre så. Gäller ju bara att vara tillräckligt trött också. :/ Fyfan, fattar inte hur jag sedan ska klara av semstern på 4 veckor, kommer ju fan dö! :o Nej men gud, det kommer bli en marddröm. :( Är rädd för att falla ner i depressionen igen, känner mig så jävla ensam och ingen varken ser eller hör.

Usch, får väl ta och tröstäta den här helgen. Orkar fan inte tänka på hur hemskt allt känns. Hur ensam jag egentligen är, hur ingen egentligen bryr sig. Det är i alla fall så det känns, att ingen bryr sig på riktigt, ingen förstår och ingen vill förstå.

Orolig och nervös

Äs så jävla orolig för de kommande helgerna! Börjar gråta bara av att tänka på det, haha sitter t.o.m. med tårar i ögonen nu. o_o Liksom ingen kan ses och jag vet inte hur jag ska klara mig! Åh, känns som om ingen bryr sig. Att jag inte har några kompisar. De säger att de bryr sig men de har aldrig tid. Då hinner man väl inte bry sig liksom?

Fan, orkar inte. Känns som att jag ska explodera snart, men alltid när man behöver någon som mest så finns det ju aldrig någon där. Jävla piss liv, dö förfan!

Fick btw veta att C har någon ny, fick panik, blev ledsen, avundsjuk på honom. Allt går så jävla bra för honom men mitt liv står på ruta ett, det rör sig ingenstans. Blir varken sämre eller bättre, är bara helt jävla tomt. Orkar inte med det snart! Känns som om kuratorn itne tar mig på allvar heller, bara säger att jag måste vara själv ibland, men är dte meningen att jag ska känna så jobbigt när jag är själv? Är det meningen att det ska vara såhär?

Jag står och ropar på hjälp men ingen varken ser eller hör mig..

2 april

Hej! Igår kändes allt förfärligt. Men det känns lite bättre idag, jag tror jag klarar mig. :) Blev så förkrossad igår när mina påskplaner blev förstörda för att V inte kunde ses. Sedan fanns det ju såklart ingen annan som kunde heller. :/ Jag känner mig dock orolig fortfarande.

Jag vaknade imorse av världens huvudverk efter allt gråtande igår, ögonen var helt sönder kändes det som. o_o Var fortfarande ledsen på morgonen, ville stanna kvar hemma och bara ligga i sängen hela dagen. Men jag tvingade mig upp ändå. :) Jag tränade ikväll, kändes lite bättre efter det. :) Man får tankarna på annat när man tränar. Imorgon ska jag till jobbet och på kvällen övningsköra. så skönt när man är sysselsatt! :)

Ni får hålla tummarna för att min påsk bli bra, ska kanske träffa två under påsken, men inte säkert. Blir nog lika panikslagen om de också säger nej. :o haha, får hålla tummarna för att allt går bra!


Tidigare inlägg
RSS 2.0