Juni 14, 2011
Åh, har bara gått två dagar på den här veckan ju. :( Känner mig sjukt deppig och det är deprimerande musik på radion också. -.- Har i alla fall tröstätit lite glass nu. Vet inte var jag ska ta vägen, vet inte hur jag ska orka hålla inne allt men måste ju göra det. Vill bara få stopp på det här. Varför ser mitt liv så trist och grått ut för? Varför kan det inte också få vara ljust?
Längtar fan tills jag får tiden hos psykiatrin så de äntligen kan börja med utredningarna m.m. Ska bli grymt skönt att äntligen få ordning på mitt liv efter 12 år. Liksom herregud! :o I 12 år har jag haft jättesvårt socialt, har undvikit människor och dragit mig undan och vissa perioder har jag haft det så svårt att jag knappt vågat gå till affären. Har gråtit över att jag inte har kunnat umgåtts med massa kompisar som alla andra, har längtat efter ett annat liv och har önskat att jag hade varit någon annan. 12 år har fan gått, 12 år och ingen ordentlig hjälp har man fått. Visst, det är bättre idag men det är fortfarande väldigt svårt. Liksom jag vågar inte träffa folk själv som jag inte känner, undviker det så gott jag kan och jag kan inte söka alla slags jobb eftersom jag inte skulle klara av att stå i en kassa och jobba t.ex. Har dock lättare för att prata med en del vuxna och gamla. Undviker även en del affärer för att jag inte vågar gå in i de själv, känner mig nervös t.ex. om jag går till Kicks. Jag har också sjukt svårt att ta kontakt med folk, har alltid haft det sen jag började 2an i lågstadiet. Har också svårt att ta initiativ till att prata m.m.
Många förstår dock inte hur det är och jag kan tänka mig att om man har lätt socialt eller normalt lätt för att vara social så är det svårt att sätta sig in i en persons situation som har det svårt med det.
Längtar fan tills jag får tiden hos psykiatrin så de äntligen kan börja med utredningarna m.m. Ska bli grymt skönt att äntligen få ordning på mitt liv efter 12 år. Liksom herregud! :o I 12 år har jag haft jättesvårt socialt, har undvikit människor och dragit mig undan och vissa perioder har jag haft det så svårt att jag knappt vågat gå till affären. Har gråtit över att jag inte har kunnat umgåtts med massa kompisar som alla andra, har längtat efter ett annat liv och har önskat att jag hade varit någon annan. 12 år har fan gått, 12 år och ingen ordentlig hjälp har man fått. Visst, det är bättre idag men det är fortfarande väldigt svårt. Liksom jag vågar inte träffa folk själv som jag inte känner, undviker det så gott jag kan och jag kan inte söka alla slags jobb eftersom jag inte skulle klara av att stå i en kassa och jobba t.ex. Har dock lättare för att prata med en del vuxna och gamla. Undviker även en del affärer för att jag inte vågar gå in i de själv, känner mig nervös t.ex. om jag går till Kicks. Jag har också sjukt svårt att ta kontakt med folk, har alltid haft det sen jag började 2an i lågstadiet. Har också svårt att ta initiativ till att prata m.m.
Många förstår dock inte hur det är och jag kan tänka mig att om man har lätt socialt eller normalt lätt för att vara social så är det svårt att sätta sig in i en persons situation som har det svårt med det.
Men det känns så sjukt att bup inte hjälpt mig ordentligt, liksom hur kan det ha fått gå så många år utan att de insett att jag skulle behövt en annan vård? Vården är fan dålig. Men har hört att vuxenpsykiatrin ska vara bättre så jag får hoppas på det. :) Liksom jag ska kunna söka jobb där man har kontakt med folk också för det här får mig att må dåligt. Att inte kunna få nya kompisar, inte kunna ta kontakt med nya människor, det är hemskt, speciellt då jag behöver fler kompisar. Sjävlkänslan ligger fan också på noll, men det hör ju typ ihop med det där social problemet. Känner stark självhat en del dagar, vågar inte tycka något bra om mig, kan inte ta emot bra kritik eller komplimanger, de går bara ut ur andra örat. Visst blir man glad men man tar aldrig riktigt åt sig, man vågar inte tro på det de säger. Sedan finns den en tanke i huvudet hela tiden som säger åt en hur fel man är, hur hemsk man ser ut, att man är mindervärdig, att det är en skam att man finns. Jag har låtit den sidan trycka ner mig så hårt nu, så det ska bli skönt att få hjälp med den biten också för det är inte kul att jämt gå run och avsky sig själv och den dagar verkligen hata sig själv, känna att man vill spy ner sig själv, känna att man sparkr på sig själv som redan ligger ner.
Så, nu har jag skrivit av mig lite. ^^ Haha, förstår om ingen orkar läsa denna långa text. xD
Kommentarer
Trackback
