-
Jag känner mig fett deppig idag, fyfan. -.- Vet inte varför men livet känns så jävla meningslöst. Vet att jag har saker att se framemot men känns som om de sakerna kommer att försvinna ifrån mig. Känns som om Sonisphere inte kommer bli roligt heller. Åh, jag orkar inte! Vill bara bara bort. Skrivarlägret kommer säkert inte heller bli kul, kommer bara jämföra mig hela tiden, trycka ner mig ännu mer. Det spelar fan ingen roll att jag tänker att jag är nybörjare eller att det finns folk som är sämre eller något, för jag känner mig ändå lika värdelös. Men ingen fattar fan hur det är, alla säger bara att "Ja men tänk på de saker du är bra på", men jag är ju inte bra på något?! Det spelar fan ingen roll om ni säger åt mig att jag är bra för jag tycker inte det. Och det spelar ingen roll hur många gånger ni säger det heller, för jag tycker fortfarande inte det och jag kan inte lita fullt ut på att ni tycker att jag är bra, liksom en bra människa och allt sådant.
Liksom hur gör man? Hur tillåter man sig själv att tycka något bra o msig? Det spelar ingen roll om jag tar åt mig om någon säger något snällt om mig för nästa dag är det som vanligt igen, då kommer dom där tankarna och säger att det inte är sant och jag tror på dom. För det är inte sant. Men ingen verkar ju förstå hur det känns, ingen verkar förstå att det bara inte går att tacka och vara glad, för dom där jävla tankarna återkommer hela tiden. Och jag vet att jag framstår som en som söker uppmärksamhet och tröst nu, men det gör jag inte. Jag önskar bara folk kunde skrika åt mig att dra åt helvete eller något, för då hade jag fått bekräftat att jag inte är bra. Fyfan, vill bara bort nu från allt.
Liksom hur gör man? Hur tillåter man sig själv att tycka något bra o msig? Det spelar ingen roll om jag tar åt mig om någon säger något snällt om mig för nästa dag är det som vanligt igen, då kommer dom där tankarna och säger att det inte är sant och jag tror på dom. För det är inte sant. Men ingen verkar ju förstå hur det känns, ingen verkar förstå att det bara inte går att tacka och vara glad, för dom där jävla tankarna återkommer hela tiden. Och jag vet att jag framstår som en som söker uppmärksamhet och tröst nu, men det gör jag inte. Jag önskar bara folk kunde skrika åt mig att dra åt helvete eller något, för då hade jag fått bekräftat att jag inte är bra. Fyfan, vill bara bort nu från allt.
Kommentarer
Trackback
