Sometimes I wish I was someone else
Igår åkte jag till P, kom hem idag. :) Känns sjukt tråkigt att vara hemma! :( Ska i alla fall duscha snart. Och nu har jag skickat in min allra första jobbansökan! :D Inte för att jag ens kommer få jobbet men ändå. Måste dock skicka in fler, ska skicka en lista till arbetsförmedlingen på alla jobb jag har sökt på tisdag. o_o Lite sent kanske att börja med det nu. o_o¨
Men åh, jag blir så himla ledsen! Tänk om jag aldrig får ett jobb? Jag skäms så mycket över att jag t.ex. inte skulle klara av att stå i kassan på Ica. :/ Om någon hade glömt sin växel t.ex. hade jag inte vågat ropa och bara "Hallå! Du glömde ta din växel!". o_o Så att stå i kassan på t.ex. Willys, Ica och en del klädaffärer och andra stora mataffärer skulle jag inte klara av. Åh, hatar att jag har den här sociala ängslan eller vad det nu är. :(
Sedan så är jag så rädd för att göra någon ledsen om jag t.ex. inte vågar krama tillbaka personen ordentligt. Men det här är inte vanlig blyghet, det är inte vanlig blyghet. Det är väl snart social fobi eller svår social ängslan som psykologen sa. Jag kan inte bara "Nej men asså nu ska jag verkligen ta initiativ till att krama dig ordentligt" eller något liknande. Det fungerar inte för mig, det är något som stoppar, något som tar emot. Jag vet inte varför jag inte klarar av det men jag gör inte det bara, och det gör mig ledsen också. Jag skäms ärligt talat över att jag är såhär. Det finns så många saker jag inte klarar av som jag verkligen vill göra. Jag vill t.ex. kunna gå ut och åka skateboard men jag klarar det inte för att det finns ju folk omkring, jag vill kunna gå in på klädaffärer som H&M och bara slappna av där, men jag kan inte det. Vissa klädbutiker kan jag gå in i men t.ex. i stockholms klädbutiker, dit vågar jag inte gå in i. Shock vågar jag inte heller gå in i, har varit där kanske 3 gånger och alla gånger kändes det super jobbigt, fick panik, svettades, rodnade och ville bara springa ut därifrån så fort jag klev in där. Jag har t.o.m. börjat tycka att det är jobbigt att gå till de piercingstudios jag brukar gå till, i alla fall om det är andra kunder där. Jag tycker också det är jobbigt att gå till frisören, för där sitter man helt tyst och undrar vad de tänker om en. Jag kan inte bada på badhus eller på stranden, i så fall måste det vara folktomt.
Åh, ibland blir jag så jävla orolig hur jag ska klara mig hela livet. Jag måste verkligen få hjälp, för nu när jag inte går i skolan så drar jag mig undan allt mer från alla jobbiga stuationer, jag liksom undviker alla de sociala situationerna som jag tycker är jobbiga. Och det känns så jobbigt att ingen förstår hur det är för mig! Jag är blyg, men det är inte blgyhet längre när man inte klarar av att gå in i vissa affärer, inte klarar av jobb som det krävs att man har mycket kundkontakt m.m. Det är inte blyghet då det hindrar en från att göra massa saker.
Jag hoppas verkligen innerlligt att jag kommer få hjälp för det här. Jag måste få någon jävla hjälp, mår så jävla dåligt över att det är såhär och det här blir ju bara värre nu känns det som. :/ Men nu är det bara två veckor kvar tills jag får gå till psykiatrin och träffa kuratorn där. Hoppas bara de förstår att jag behöver någon hjälp i alla fall.
Men åh, jag blir så himla ledsen! Tänk om jag aldrig får ett jobb? Jag skäms så mycket över att jag t.ex. inte skulle klara av att stå i kassan på Ica. :/ Om någon hade glömt sin växel t.ex. hade jag inte vågat ropa och bara "Hallå! Du glömde ta din växel!". o_o Så att stå i kassan på t.ex. Willys, Ica och en del klädaffärer och andra stora mataffärer skulle jag inte klara av. Åh, hatar att jag har den här sociala ängslan eller vad det nu är. :(
Sedan så är jag så rädd för att göra någon ledsen om jag t.ex. inte vågar krama tillbaka personen ordentligt. Men det här är inte vanlig blyghet, det är inte vanlig blyghet. Det är väl snart social fobi eller svår social ängslan som psykologen sa. Jag kan inte bara "Nej men asså nu ska jag verkligen ta initiativ till att krama dig ordentligt" eller något liknande. Det fungerar inte för mig, det är något som stoppar, något som tar emot. Jag vet inte varför jag inte klarar av det men jag gör inte det bara, och det gör mig ledsen också. Jag skäms ärligt talat över att jag är såhär. Det finns så många saker jag inte klarar av som jag verkligen vill göra. Jag vill t.ex. kunna gå ut och åka skateboard men jag klarar det inte för att det finns ju folk omkring, jag vill kunna gå in på klädaffärer som H&M och bara slappna av där, men jag kan inte det. Vissa klädbutiker kan jag gå in i men t.ex. i stockholms klädbutiker, dit vågar jag inte gå in i. Shock vågar jag inte heller gå in i, har varit där kanske 3 gånger och alla gånger kändes det super jobbigt, fick panik, svettades, rodnade och ville bara springa ut därifrån så fort jag klev in där. Jag har t.o.m. börjat tycka att det är jobbigt att gå till de piercingstudios jag brukar gå till, i alla fall om det är andra kunder där. Jag tycker också det är jobbigt att gå till frisören, för där sitter man helt tyst och undrar vad de tänker om en. Jag kan inte bada på badhus eller på stranden, i så fall måste det vara folktomt.
Åh, ibland blir jag så jävla orolig hur jag ska klara mig hela livet. Jag måste verkligen få hjälp, för nu när jag inte går i skolan så drar jag mig undan allt mer från alla jobbiga stuationer, jag liksom undviker alla de sociala situationerna som jag tycker är jobbiga. Och det känns så jobbigt att ingen förstår hur det är för mig! Jag är blyg, men det är inte blgyhet längre när man inte klarar av att gå in i vissa affärer, inte klarar av jobb som det krävs att man har mycket kundkontakt m.m. Det är inte blyghet då det hindrar en från att göra massa saker.
Jag hoppas verkligen innerlligt att jag kommer få hjälp för det här. Jag måste få någon jävla hjälp, mår så jävla dåligt över att det är såhär och det här blir ju bara värre nu känns det som. :/ Men nu är det bara två veckor kvar tills jag får gå till psykiatrin och träffa kuratorn där. Hoppas bara de förstår att jag behöver någon hjälp i alla fall.
Kommentarer
Trackback
