Paintyourlife

Rädsla, ånger, nedstämdhet. Allt griper tag i en. Tårarna vill trilla ner. Avundsjukan växer. Osynlig, ensam. Det är vad man känner sig. Behöver mer, mer av allt, behöver mer kompisar, behöver synas mer, behöver uppmärksamhet. Är det naturligt? Är inte det en skam, en skam att vilja ha uppmärksamhet, att behöva mer uppmärksamhet? Kanske har det något med ensamheten att göra. Kanske är det något fel på mig. Kanske jag inte förtjänar er. Kanske jag borde sluta vara den jag är. Kan inte accpetera mig själv, kan inte acceptera och gå vidare. Varför känns det såhär? Jag skäms. Över mig själv.

Önskar det fanns en stopp-knapp. En knapp som stoppar mina känslor, stoppar mig från att känna såhär, stoppar mig från att vara den här personen. Önskar det fanns en play-knapp, en meny där man kunde välja vilka känslor som skulle spelas inom en, vilken personlighet som skulle spelas upp, vilket liv som skulle spelas upp. Önskar det fanns en bakåt-knapp, så man kunde redigera och ta bort de fel man gjort. Önskar att det fanns en repeat-knapp, så man kunde spola tillbaka till de goda stunderna och bara stanna där.

Ångern är stor. Hatar den. Ögon fylls av tårar. Varför ser ingen? Varför finns man inte? Varför finns det ingen hjälp att få? Jag får troligtvis försöka kämpa själv, försöka orka fortsätta på egen hand. I just want to use my escape.

Kvällen avslutas med rädsla, stor ånger, nedstämdhet, skam.