_
Känner mig nedstämd och har otroligt tråkigt. Vad gör folk egentligen på dagarna? Vad tycker de är roligt? Vad brukar de prata om med sina kompisar? Vad gör de när de har tråkigt? Mitt liv är så jävla sjukt. Sitter fan på ett och samma ställe dag ut och dag in typ. Sitter bara här och surfar runt, hur tråkigt och meningslöst som helst. Men vad fan, jag vet inte vad jag ska göra! Ser inget kul i någonting.
Längtar knappt till konserten på tisdag men känner ändå att jag måste gå dit, för att sysselsätta mig. Det tråkiga är ju dock att jag inte kommer kunna koncentrera mig på musiken riktigt. Blir liksom rastlös. :S Tänker på massa annat och bara står där. Ser på de andra som hoppar och studsar och ser ut att njuta av musiken, medan jag själv inte finner något roligt eller någon njutning av att stå där och lyssna på den egentligen sjukt bra musiken. Men allt bara försvinner när jag väl är där, känner mig liksom ensam och det är då alla tankar sätts igång. Jag står där och önskar att någon såg en, att någon sa hej. (alltså innan allt börjar xD). Tänker saker som "Om jag såg ut som henne hade jag haft ett annorlunda liv". Det är därför jag köper så jävla mycket kläder ibland! För att jag tror att kläderna kommer förändra mitt liv, jag kommer äntligen bli sedd, få kompisar, få folk att prata med mig m.m. Fan, jag är så jävla beroende av att ha folk omkring mig som ser mig. -.- Kan inte ens föreställa hur mitt liv kommer se ut i framtiden, antagligen kommer det vara rena katastrofen.
Vill göra något roligt, pierca mig kanske. Fast vet inte var. Men nej, jag tänker inte göra det endast för att bli glad den där korta stunden. Var hittar man orken till att göra saker? Var hittar man glädje? Hur hittar jag ut från denna onda cirkel? Hur ska något någonsin bli bättre? Kan någon ens hjälpa mig? Jag tror ärligt talat inte att någon kan hjälpa mig, jag tror att mitt liv kommer att se ut såhär för alltid. Att jag kommer leva i ensamheten, vara deppig, kanske få en riktig deprission. Jag kommer dö med en stor ångest. Det är vad jag tror.
Känns som om man lever i en dimma, i en tunnel av dimma och man bara hamnar djupare och djupare in i mörkret. Eller kanske står man på samma plats hela tiden, men kommer inte ut, man är instängd där för alltid. Saknar A, vill vara med honom. Han är det enda som ger mig riktig lycka, han är den enda personen gör mig lycklig på riktigt, som gör att jag känner lycka av hela mitt hjärta. Han är den enda som får allt att bli bra, oavsett hur jobbigt livet är. För får jag bara vara med honom så är allt bra. Han är den edna som kan rädda mina dagar, vad jag vet i alla fall. <3
Längtar knappt till konserten på tisdag men känner ändå att jag måste gå dit, för att sysselsätta mig. Det tråkiga är ju dock att jag inte kommer kunna koncentrera mig på musiken riktigt. Blir liksom rastlös. :S Tänker på massa annat och bara står där. Ser på de andra som hoppar och studsar och ser ut att njuta av musiken, medan jag själv inte finner något roligt eller någon njutning av att stå där och lyssna på den egentligen sjukt bra musiken. Men allt bara försvinner när jag väl är där, känner mig liksom ensam och det är då alla tankar sätts igång. Jag står där och önskar att någon såg en, att någon sa hej. (alltså innan allt börjar xD). Tänker saker som "Om jag såg ut som henne hade jag haft ett annorlunda liv". Det är därför jag köper så jävla mycket kläder ibland! För att jag tror att kläderna kommer förändra mitt liv, jag kommer äntligen bli sedd, få kompisar, få folk att prata med mig m.m. Fan, jag är så jävla beroende av att ha folk omkring mig som ser mig. -.- Kan inte ens föreställa hur mitt liv kommer se ut i framtiden, antagligen kommer det vara rena katastrofen.
Vill göra något roligt, pierca mig kanske. Fast vet inte var. Men nej, jag tänker inte göra det endast för att bli glad den där korta stunden. Var hittar man orken till att göra saker? Var hittar man glädje? Hur hittar jag ut från denna onda cirkel? Hur ska något någonsin bli bättre? Kan någon ens hjälpa mig? Jag tror ärligt talat inte att någon kan hjälpa mig, jag tror att mitt liv kommer att se ut såhär för alltid. Att jag kommer leva i ensamheten, vara deppig, kanske få en riktig deprission. Jag kommer dö med en stor ångest. Det är vad jag tror.
Känns som om man lever i en dimma, i en tunnel av dimma och man bara hamnar djupare och djupare in i mörkret. Eller kanske står man på samma plats hela tiden, men kommer inte ut, man är instängd där för alltid. Saknar A, vill vara med honom. Han är det enda som ger mig riktig lycka, han är den enda personen gör mig lycklig på riktigt, som gör att jag känner lycka av hela mitt hjärta. Han är den enda som får allt att bli bra, oavsett hur jobbigt livet är. För får jag bara vara med honom så är allt bra. Han är den edna som kan rädda mina dagar, vad jag vet i alla fall. <3
Kommentarer
Trackback
