Paintyourlife

Nu har verkligheten börjat ta över igen efter Metaltown. Känns trist, vill inte tillbaka till den trista verkligheten. Känner mig rädd, lite nere, lite ensam.
  Världen känns lite grå, fastän solen skiner och det är ca 28 grader varmt ute. Det känns som om jag står flera ljusår bort och tittar ner på allt det fina, medan jag själv bara har allt det mörka. Där står jag helt ensam, vill kunna ta tag i det fina, men jag når inte, är så långt borta. Rädda mig någon, från dessa hemskheter. Se mig, lys på mig.

Jag fruktade för den dagen då verkligheten skulle hinna ifatt mig och nu har den tagit tag i mig och den vägrar att släppa taget, den håller ett hårt tag om mig. Jag försöker slingra mig ur, men jag orkar inte, den är för stark.
  Viljan är stor att komma loss, men rädslan säger åt mig att det inte går. Den står där och hånskrattar åt mig medan jag inser att det här inte fungerar, medan jag står och lyssnar helt förkrossad.

Jag hade planerat att köpa en mjukglass idag, men den planen blev förstörd. På grund av den jävla rädslan. Jag vågar nämligen inte gå och köpa mjukglass i kiosken som är några hundra meter ifrån mig. Det är människor där, det skrämmer mig. Vågar inte gå dit, speciellt inte nu när det kommer att vara ganska mycket folk där, det brukar ju vara mycket folk där när det är fint väder och det är det idag.

Sometimes I wish I was someone else.

Fan för rädsla! Fan för att jag låter den hindra mig! Jag önskar jag kunde skaka loss den, men den sitter som klister på mig. Den sitter fast med superlim och trasar sakta sönder mig i bitar..