Paintyourlife

Saknar dom fastän jag inte minns så mycket av dom tiderna just nu. Saknar dom något otroligt, vill att allt blir som förr. Men vet samtidigt att det aldrig blir det. Önskar att någon hade kunnat rädda den situationen.

Är rädd, rädd för att förlora ännu en till. Orkar inte det, det vore droppen. Är rädd. Rädd för att erkänna att jag inte blir lycklig av bara det. För det är ju inte psyket, det är den fysiska delen. Även om det bidrar till lite bättre psysiskt mående, kan det inte laga allt. Psyket måste också må bra för att allt ska vara bra.

Längtar tills metaltown. Metaltown kanske kan rädda dessa känslor. Få mig bort för några timmar från verkligheten.

Vill aldrig förlora Dig, det hade jag inte orkat med. Världen skulle målas grå, till en dimma. Mitt liv hade blivit meningslöst, i alla fall upp till 98 procent.
  Stanna vid mig, för alltid. Sträck ut din trygga hand, stå där bredvid mig hela tiden, vid min sida. För jag orkar inte gå utan dig, orkar inte gå fler steg. Jag ser upp till dig, jag gör vad som helst för att få ha dig kvar i mitt liv. För du betyder så oerhört mycket. Du är den bästa jag har. <3