De senaste dagarna
Som jag tidigare skrev i ett inlägg så har vi en vattenskada i huset och hela nedervåningen rivs ner. Men vi kunde dock bo kvar och nu är Internet fixat igen! ^^ Så p.g.a. att Internet inte har fungerat så har jag inte kunnat blogga. Men nu blir jag mer aktiv här igen! :D
Den här veckan har jag åter bara jobbat. Skönt att få lite pengar, har så mycket jag vill spara till. Sedan har jag inte gjort så mycket mer. Smsat med A och hållt på lite med pärlplattorna. Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att lägga upp bilder på dem jag har gjort och de kommer upp idag! :D
Annars har den här veckan varit en väldigt jobbig vecka. Har mått väldigt dåligt en del dagar, t.ex. igår och i förrgår. Hade panikkänslor och ville bara riva sönder mig, riva sönder mig i bitar så som man river sönder ett papper. Har inte mått såhär förut, det känns som något nytt. Det känns som en deprimerande känsla samtidigt som det känns som om man har panik. Panik över att få bort de där äckliga kilona från kroppen, panik över att man är så ensam, panik över att ens liv ser ut som det gör.
Min rädsla; det är erat jävla fel! Det är ni som har fått mig att bli så rädd för människor, ni som har fått mig att tappa tilliten på folk, det är ni som har förstört för mig! Det är erat fel, ni som har mobbat i flera år. Tänk er hur ni har förstört mitt liv sakta men säkert.
Det är ni som har förstört mitt självförtorende totalt.
Ni har sakta skurit min själ blodig och nu sitter ärren fast med superlim. De går att lossa lite ibland men de lossnar inte helt. De kommer att sitta där för evigt. Jag kommer aldrig att kunna bli av med rädslorna helt, aldrig att kunna bli helt som förut, jag kommer aldrig att kunna bygga upp min tillit till folk helt, jag kommer aldrig att kunna få ett bra självförtroende. Allt det här tack vare er, tack vare er som mobbat!
Vreden i mig känns stor, jag önskar att ni kunde få veta att ni har förstört mitt liv. Det har legat i tusen bitar men jag bygger sakta upp det igen men jag kommer aldrig att hinna bygga upp det helt, det kommer alltid att ligga spillror lite här och var. Men jag försöker bygga upp det igen, försöker bygga upp mig själv. Försöker stoppa blödningen från min själ, lägga plåster på dem och laga min själ. Den är trasig, det kommer den alltid att vara. Jag kommer inte kunna laga den helt.
9 år har redan gått och jag har knappt kommit någon vart, inte ens med hjälp har jag kunnat komma så långt jag har velat..
Den här veckan har jag åter bara jobbat. Skönt att få lite pengar, har så mycket jag vill spara till. Sedan har jag inte gjort så mycket mer. Smsat med A och hållt på lite med pärlplattorna. Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att lägga upp bilder på dem jag har gjort och de kommer upp idag! :D
Annars har den här veckan varit en väldigt jobbig vecka. Har mått väldigt dåligt en del dagar, t.ex. igår och i förrgår. Hade panikkänslor och ville bara riva sönder mig, riva sönder mig i bitar så som man river sönder ett papper. Har inte mått såhär förut, det känns som något nytt. Det känns som en deprimerande känsla samtidigt som det känns som om man har panik. Panik över att få bort de där äckliga kilona från kroppen, panik över att man är så ensam, panik över att ens liv ser ut som det gör.
Min rädsla; det är erat jävla fel! Det är ni som har fått mig att bli så rädd för människor, ni som har fått mig att tappa tilliten på folk, det är ni som har förstört för mig! Det är erat fel, ni som har mobbat i flera år. Tänk er hur ni har förstört mitt liv sakta men säkert.
Det är ni som har förstört mitt självförtorende totalt.
Ni har sakta skurit min själ blodig och nu sitter ärren fast med superlim. De går att lossa lite ibland men de lossnar inte helt. De kommer att sitta där för evigt. Jag kommer aldrig att kunna bli av med rädslorna helt, aldrig att kunna bli helt som förut, jag kommer aldrig att kunna bygga upp min tillit till folk helt, jag kommer aldrig att kunna få ett bra självförtroende. Allt det här tack vare er, tack vare er som mobbat!
Vreden i mig känns stor, jag önskar att ni kunde få veta att ni har förstört mitt liv. Det har legat i tusen bitar men jag bygger sakta upp det igen men jag kommer aldrig att hinna bygga upp det helt, det kommer alltid att ligga spillror lite här och var. Men jag försöker bygga upp det igen, försöker bygga upp mig själv. Försöker stoppa blödningen från min själ, lägga plåster på dem och laga min själ. Den är trasig, det kommer den alltid att vara. Jag kommer inte kunna laga den helt.
9 år har redan gått och jag har knappt kommit någon vart, inte ens med hjälp har jag kunnat komma så långt jag har velat..
Kommentarer
Trackback
