Problemet
Btw, vet inte säkert om jag ska till UM, eller jo jag ska dit men vet inte om det blir så länge jag kommer gå där. För vad ska de göra åt mitt liv? De kan inte göra någonting alls. Det är bara jag som kan skaffa fler kompisar men problemet är ju att jag inte vet hur eftersom jag inte vågar träffa nya människor bara sådär. Men samtidigt har jag ett starkt behov av att umgås, inte känna mig ensam. Det är lite det som är problemet, tror det är det som tynger mig mest.
För någon dag sedan kände jag mig ju nedstämd men jag visste inte av vilken anledning, men jag tror allt har med ensamheten att göra. Att jag behöver någon hela tiden. För jag har för det mesta alltid varit för mig själv, enda sedan jag var liten. När jag började skolan lekte jag alltid själv, när jag var yngre, 4 eller 5 år, så lekte jag alltid för mig själv. Just då kändes det okej. Men samtidigt saknade jag någon att leka med. Jag pratade ofta med mig själv, jag gjorde det nästan konstant. Jag tror att det är därför jag fortfarande pratar med mig själv och låtsas att jag pratar med någon annan, för när jag var liten kunde jag göra det på ett normalt sätt när jag lekte med mina dockor t.ex, men nu leker jag inte längre utan nu fikar man ju, går på bio m.m. och när jag inte kan detta så ofta så blir det att jag "umgås med mig själv". Det är nog anledningen till varför jag pratar så mycket med mig själv. Det minskar ju även känslan av att man är ensam, den suddar inte ut känslan helt men lite grann.
Ensamheten har som sagt varit ett problem för mig länge man jag har aldrig haft någon riktig lösning på det hela. Ska jag vara ärlig hade jag njutit av att ha folk omkring med och umgås hela tiden. För det är just dte jag behöver, människor som jag känner att jag är med. Det räcker inte att ha folk hemma i huset om man inte pratar så mycket med dem, om man inte är med dem.
Men vi får se om det här fungerar, om det kanske finns någon lösning, för det känns hemskt att ens tänka på att få leva såhär resten av mitt liv. Bup har ju i alla fall knappt kunnat hjälpa alls, de verkar mer villiga att hjälpa självmordsbenägna än de med kanske stora problem men kanske inte lika depserata och akuta problem. För alltid kände man sig ivägen när man var där, alltid när man fyllde i det där jävla pappret om man var självmordsbenägen så sa de att allt är helt okej med ett leende på läpparna. Det är fan inte alls helt okej! Det är inte okej att känna såhär. Fyfan, vilka svin. I alla fall den jag gick hos. Det var exakt så hon behandlade en, så inte fan vill man ha någon sådan "hjälp" i alla fall. -.- Hoppas på att de på UM är bättre än så. Annars vet jag fan inte vad jag gör.
För någon dag sedan kände jag mig ju nedstämd men jag visste inte av vilken anledning, men jag tror allt har med ensamheten att göra. Att jag behöver någon hela tiden. För jag har för det mesta alltid varit för mig själv, enda sedan jag var liten. När jag började skolan lekte jag alltid själv, när jag var yngre, 4 eller 5 år, så lekte jag alltid för mig själv. Just då kändes det okej. Men samtidigt saknade jag någon att leka med. Jag pratade ofta med mig själv, jag gjorde det nästan konstant. Jag tror att det är därför jag fortfarande pratar med mig själv och låtsas att jag pratar med någon annan, för när jag var liten kunde jag göra det på ett normalt sätt när jag lekte med mina dockor t.ex, men nu leker jag inte längre utan nu fikar man ju, går på bio m.m. och när jag inte kan detta så ofta så blir det att jag "umgås med mig själv". Det är nog anledningen till varför jag pratar så mycket med mig själv. Det minskar ju även känslan av att man är ensam, den suddar inte ut känslan helt men lite grann.
Ensamheten har som sagt varit ett problem för mig länge man jag har aldrig haft någon riktig lösning på det hela. Ska jag vara ärlig hade jag njutit av att ha folk omkring med och umgås hela tiden. För det är just dte jag behöver, människor som jag känner att jag är med. Det räcker inte att ha folk hemma i huset om man inte pratar så mycket med dem, om man inte är med dem.
Men vi får se om det här fungerar, om det kanske finns någon lösning, för det känns hemskt att ens tänka på att få leva såhär resten av mitt liv. Bup har ju i alla fall knappt kunnat hjälpa alls, de verkar mer villiga att hjälpa självmordsbenägna än de med kanske stora problem men kanske inte lika depserata och akuta problem. För alltid kände man sig ivägen när man var där, alltid när man fyllde i det där jävla pappret om man var självmordsbenägen så sa de att allt är helt okej med ett leende på läpparna. Det är fan inte alls helt okej! Det är inte okej att känna såhär. Fyfan, vilka svin. I alla fall den jag gick hos. Det var exakt så hon behandlade en, så inte fan vill man ha någon sådan "hjälp" i alla fall. -.- Hoppas på att de på UM är bättre än så. Annars vet jag fan inte vad jag gör.
Kommentarer
Trackback
