Mitt sommarlov
Mitt sommarlov kommer bestå av massa nedstämdhet och kvällar av sorg, ensamhet och rädsla. Jippie! Eller inte... Fyfan, längtar inte alls. Känns redan som om det ha börjat. Fast sommarlov kanske man inte kan kalla det helt eftersom det blir att söka massa jobb, men jag har jäkligt svårt att ta tag i sakerna tyvärr så skjuter ju för det mesta bara upp det och till slut är det för sent och det hela blri inte av. -.- Fyfan vad jag hatar ensamheten, hatar den så jävla mycket. -.-
Förresten, det blir inga jävla festivaler i sommar. Ingen har råd och har ingen att gå med annars heller, så jag ska väl deppa hela jävla lovet. Kommer för fan inte orka. Ska inte träffa a heller för att han itne vill, men det är okej. Jag överlever ändå, även om det känns som om man bara vill bort. Behöver fler jävla kompisar! Men kommer fan aldrig få några, liksom hur fan tar man kontakt med dem liksom. :S Känns så jävla onaturligt att fråga efter nurmet och så, det liksom går inte, går ine ens att tvinga sig själv, för det händer inget i alla fall. fyfan vad jag hatar det här, vill bara vara ett litet barn igen, för alltid. Sommarlovet kommer säkert bli det värsta i mitt liv, i alla fall hittills det värsta. positiv jag är, jag vet, men jag är helt övertygad om detta och jag ve tatt det kommer bli så. Det är bara att inse sanningen.
Kommentarer
Trackback
